Shatila. Igarkvall ringde jag Abu Mujahed som driver ungdomscentret i Shatila, det varldsberomda palestinska flyktinglagret dar kristna falangister begick massakrer 1982. Ytterst ansvarig for flyktingarnas sakerhet var en viss Ariel Sharon.

Imorse hamtade Abu Mujahed upp mig med bil och korde mig till lagret. Behover jag passet med mig? fragade jag. Jag vet inte vad ni vet om Shatila. Men jag visste valdigt lite. Att se Shatila for fortsa gangen var ungefar som att se Christiania forsta gangen. Jag hade hort talas om stallet och hade darfor bildat mig en uppfattning om det. Jag trodde att Christiania var ett betongkvarter, lite ruffigt och nerganget. I hornen hange lite tveksamma individer som dealade knark. Manniskorna som bodde dar var socialister och anarkister. Nar jag sag pusher street, husen, traden, vattnet, parkerna och manniskorna i det ljusa, grona, luftiga, avslappnade Christiana blev jag overraskad. Liksom jag blev av knarkforsaljningen som inte skottes av skummisar i morka gatuhorn utan av skummisar med prydliga korvstand ogenerat uppstallda pa en bred gata. Fast med korven utbytt mot haschkakor och marijuana.

Jag hade inte legat hemma och grubblat over hur det sag ut i Christiania. Och jag har inte legat hemma och grubblat over hur det ser ut i Shatila. Men omedvetet skapar man sig en bild av hur det ser ur, man forsoker hitta ett satt att forhalla sig till nagot man hort talas om men aldrig sett. Jag trodde att Shatila var ett palestinskt flyktinglager som lag lite avskilt, omgivet av en mur, tre meter hog kanske. Det fanns mycket militarer runt omkring och aven en del inuti lagret. Jag trodde att man bara kunde komma in och ut ur lagret vid nagra sarskilda passager och att jag kunde behova pass for att komma in. Val inne i lagret var bebyggelsen lag, manga manniskor bodde i kakstader. En och annan Hamas eller Jihad-anhangare gick omkring och sag farlig ut.

Jag hade fel. Valdigt fel. Jag har varit i Shatila i fem timmar och inte sett mer en nagra gator. Men det verkar inte vara som jag trodde. Shatila ligger tre kilometer fran down town Beirut. Det hor inte till innerstaden men ar vad man skulle kunna kalla en forort. Bebyggelsen i Beirut ar tat och inte som i Stockolm att manga fororter ar skilda fran varandra av skogar, vattendrag, motorvagar, berg och annat. Har hanger allting ihop och man marker inte att man befinner sig intill ett palestinskt flyktinglager. Ett kvarter in fran den stora vagen som leder till flygplatsen ligger Shatila. Man marker snabbt att manniskorna som bor har ar fattiga. Det syns pa fasaderna, bilarna, kladerna, smusten och skrapet. Betonghusen ar hoga, tranga och fula. Fran varje balkong och fonster hanger klader pa tork. Jag sag inte en enda militar eller jihadkrigare. Manniskor kan komma och ga som de vill, vilket inte innebar att de hyser en massa medborgerliga rattigheter. Det palestinska ungdomscentret drivs till stor del av svenska pengar. Barnen, ett par hundra tror jag, far ga i skola och har tillgang till ett bibliotek men jag har inte stenkoll pa all verksamhet. Jag vet inte vad jag kan gora for de palestinska barnen men eventuellt kommer jag pa nagot sett delta i undervisningen pa torsdagar och den fritidsliknande verksamheten pa fredagar. Men ingenting ar klart annu.

I biblioteket traffade jag Mona, Arba och Omar som arbetar pa centret, de verkar alla valdigt schyssta. Men jag traffade aven Dima och hennes kompis som jag glomt namnet pa. Dima ar fjorton ar och gar det sista aret pa skolan i ungdomscentret. Forra aret var hon i Goteborg pa en veckas utbyte med en svensk skola. Hon raknade stolt till tio, sa "jag alskar dig" och "du ar en asna" och log med hela ansiktet. Vi smapratade lite innan hon sprang och hamtade en tunn bok och visade mig. Den hette "Dima fran Shatila i Libanon" och handlar om en elvaarig tjej som lever i ett palestinskt flyktinglager. Skriven pa lattlast svenska. Den handlar om Dima, som nu ar fjorton ar och gar sista aret pa centret.

Jag har ingen aning om hur det ar att leva i Shatila. Jag har ingen aning om hur det ar att vaxa upp i den miljon, eller hur det kanns att se sina barn vaxa upp dar. Jag har insett att det ar valdigt lite jag vet. Om det har landet, om manniskorna och deras liv. Sa fort man tror att man vet nagot ar man farligt ute. Det ar sa skont att se varlden i svart och vitt, allting blir sa mycket enklare da. Men jag kommer aldrig forsta hur det ar att leva i en kristen by dar frukthandlaren, och taxichaufforen for femton ar sedan lag och skot upp mot den muslimska grannbyn tva kilometer bort. Det har lilla landet rymmer med sin flertusenariga historia sa mycket att det ar ogripbart. Haromdagen bladdrade jag i en bok med bilder fran Beirut tagna 1991. Kanslan ar ganska lik den jag fick nar jag sag koncentrationslagren i Majdanek och Auschwitz. Jag ser men kan inte forsta. Men jag iaktar, lar mig saker och far perspektiv. Resa handlar valdigt mycket om perspektiv tycker jag.