En fredag. Jag kom till Shatila strax efter tolv, jag och Omar hade planerat att leka spokboll och devil sticks med ungarna och kanske lata dem anvanda de nya datorerna. Men i ungomscentret var forberedelserna redan igang for kvallens iftar, som kvallsmalet under ramadan heter. Det lagades mat och dukades for 60 personer och det fanns inga barn att underhalla. Efter att ha hjalpt till att skura golvet gick jag over till 23-ariga Ayman som har en liten butik med palestinasouvenirer intill centret, han brukar hjalpa mig med spraket ibland. Ayman satt som vanligt och degade utanfor butiken och snackade med forbipasserande, i knat hade han en flagga. Nar jag kom narmare sag jag en gron symbol tryckt pa det gula tyget. Det var en Hizballahflagga.

Ayman berattade att Hizballah varje ar haller en stor manifestation dar Sheik Hassan Nasrallah talar till folkmassorna. Manifestationen ager rum den sista fredagen under ramadan. Jag blev ivrig och stallde en massa fragor. Han berattade att de skulle borja om 20 minuter och holl till i en forort soder om Beirut, inte langt fran Chatila. Han kunde inte lamna butiken och protesterade nar jag ville sticka dit sjalv. Men jag hade redan bestamt mig. "De har sakerhetsvakter over allt, var forsiktig" sa han medan han skrev ner namnet pa fororten. Vi tog i hand och jag stack ivag for att hitta en service, en billig taxi.

En kvart senare slog jag igen bildorren bakom mig. Vagen var sparrad och framfor mig stod ett tjugotal svartkladda vakter. Ur en hogtalare strommade arabisk musik. Jag gick fram till avsparrningen och en man men stora svarta kangor och oronsnacka bad att fa titta i vaskan. "No cameras" sa han och plockade fram min kamera. I taxin pa vagen dit hade jag glatt mig at att jag antligen lart mig att alltid ta med mig kameran. Vakten, som pratade bra engelska, sag min besvikelse och sa "sorry mister, you're not allowed to take photos". Nar det blev klart for honom att jag bodde down town och inte kande nagon i grannskapet sa han at mig att ga over gatan och lamna den till agaren av en kladbutik. "Can I trust him?" fragade jag, ovillig att lamna kameran ifran mig. "Don't worry, tell him that we sent you". Jag misstankte att butiksagaren inte skulle tappa bort kameran om hizballahvakterna bett honom halla reda pa den, men papperslappen med "Johanao" sag lite ynklig ut sa jag fragade om ingen obehorig trots allt kunde raka fa med sig kameran. Han sag forolampad ut och sa "don't worry, I'll keep it for you".

Tillbaka vid avsparrningen. "Welcome mister" och jag var inne. Det ar inte varje dag man gar pa Hizballah-rally och det kandes spannande. Jag foljde folkstrommen langs den breda gatan, 300 meter bort gjorde den en krok. Var tjugonde meter stod svartkladda vakter. Runt omrking mig gick stolta pappor med sonerna pa axlarna. Kvinnor i slojor, barn med hizballahflaggor, pensionarer och hela familjer var pavag at samma hall. Stamningen var uppsluppen och barnen viftade med sina flaggor. En ung man delade ut reklamlappar for barnklader. Det kandes nastan som att vara pa vag till soderstadion en varm sommardag. Bortsett fran att de gronvita flaggorna och klubbmarket med kransen var utbytta mot gula flaggor med hizballahs grona symbol, en utsrackt arm som haller en kalasjinkov. Och att nagra barn var ikladda militarklader och holl ett leksaksvapen i handen istallet for bajens matchstall och en varmkorv.

Dar gatan svangde blev jag visiterad pa nytt. Nar jag kom runt kroken sag jag de forsta hizballahsoldaterna uppstallda. De stod pa led i gupper om 100 ikladda vita kangor, sandfargade uniformer, svart livrem, vita handskar och vinroda baskrar med hizballahmarke. Gatan, bred som sveavagen, maste ha varit tva-tre kilometer lang. Det var fullt med folk och jag kunde inte fa nagot grepp om var manifestationen slutade eller var sjalva karnan var. Ur hogtalarna som var uppsatta hordes en stark rost. Det var Sheik Hassan Nasrallah, omattligt popular bland shiiter, som talade. Jag fortsatte framat men efter 500 meter var vagen pa nytt sparrad. Bakom kravallstaketen var ett utrymme enbart for kvinnor och barn och langre bort sag jag att man byggt laktare langs med trottoarerna. Det var stopp. For mycket folk fick jag veta.

I mitten av gatan stod led efter led av hizballahsoldater. De skulle tydligen ha en militaruppvisning och liksom under prideparaden i Stockholm stod massor av manniskor langs med gatan for att titta pa. En del av soldaterna hade sandfargade uniformer, andra grona och ytterligare nagra kamouflagefargade. Alla var obevapnade, manga holl hizballahvimplar i handerna.

Manniskor tittade pa mig dar jag gick fram och tillbaka for att forsoka hitta ett bra stalle att sta pa. Jag ville komma upp i husen sa jag kunde se hur langt bort leden av manniskor och soldater fortsatte. Men i trappuppgangrna stod sakerhetsfolk. "Sorry, mister". Jag var i Beiruts sodra fororter och jag verkade vara den enda turisten som hittat dit. Inga japaner. Inga amerikaner. Inga feta galassatande barn. En del blev nyfikna pa vem jag var och kom fram och pratade, alla var trevliga. De undrade vem jag var, vad jag gjorde dar och om jag var journalist. "Welcome!" horde jag manga ganger. "If you have any problem, we're your brothers" sa tva man som ville beratta hur bra Hizballah ar, vilket stort stod de har och att Nasrallah inte bara talar till shiiter utan aven till de kristna i Sverige och USA. "We have nothing against americans, really, but we hate their politics".

Nasrallah hade talat klart. Soldaterna gjorde sig klara for sin marsch och ur hogtalarna strommade pampig marschmusik. Jag gick bort for att forsoka hitta en bra plats men det var tjockt med folk. Jag hade varit pa plats i knappt tva timmar och jag hade haft lang tid att betrakta soldaterna. Det var tydligt att huvudsyftet var att visa for sig sjalva och omvarlden att Hizballah ar starkt. En FN-resolution forsoker fa Libanon att avvapna Hizballah och det ar viktigt for organisationen att visa musklerna infor ogonen pa Sharon, Bush och Annan. Det har blivit tydligt for mig vilket enormt stod Hizballah och Nasrallah har i Libanon, men efter att ha tittat pa "soldaterna" ar jag fullstandigt overtygad om att 95% av dem var helt vanliga manniskor. Studenter, slaktare, lastbilschaufforer, murare och fiskare hade kallats och blivit tilldelade uniformer. Det var Hizballahangangare men inga soldater. Hizballahs militara verksamhet ar liten och hemlig men skulle kunna samla en stark gerilla om det behovdes. Det var mycket spel for galleriet nar marschen slutligen kom igang. Leden var krokiga och ojamna och det sprang omkring man i uniformer for att forsoka ratta till dem. Jag log for mig sjalv tankte pa Trangsvikens Big Band, ungdomsorkestern jag spelade saxofon i under hogstadiet. Jag sag framfor mig hur vi ovade vid Storsjon och hur orkesterledaren Walter slet sitt graa har nar han forsokte fa oss att ga i raka led. I borjan ovade vi utan instrument. Efter ett tag blev vi battre och under fortsa maj gick vi i sossarnas tag och spelade "arbetets soner". Jag tror det lat fordjavligt men vara led var ganska raka.

Tillbaka i Beirut. Disciplinen i hizballahleden var samre an hos undomsorkestern fran Trangsviken. En del gick och pratade, andra gick i otakt. ytterligare nagra halsade pa vanner i publiken. De yngsta soldaterna var runt 15 ar. Det ar svart att uppskatta antalet soldater, men jag sag kanske 1500-2000 passera. I tidningen idag star det att 4000-5000 soldater deltog i marschen, vilket mycket val kan stamma. Tiotusentals manniskor hade kommit for att titta pa och visa Hizballah och Nasrallah sitt stod.

Nagra vakter kom fram for att titta i min vaska och jag passade pa att fraga varfor jag inte fick fotografera, jag hade sett nagra andra gora det. "Vem har sagt att du inte far fotografera?" fragade vakterna och nar jag berattade om hur jag blivit tvungen att lamna in kameran skakade de pa huvudet och sa fel, fel, fel. Det har var forsta aret det var tillatet att fotografera. De foljde med mig den knappa kilometern bort och hamtade kameran. Marschen var nastan slut nar vi kom tillbaka. "Varsagod, fotografera hur mycket du vill" sa de och jag tackade for hjalpen. Jag trangde mig fram bland manniskorna och borjade ta nagra bilder. En vakt fick syn pa mig och sa at mig att stoppa undan kameran. Jag gjorde som han sa men det var inte tillrackligt. Snart stod hans chef framfor mig med basker och oronsnacka. "Give me the camera". Jag forsokte forklara att jag fatt andra vakters tillatelse att fotografera men han var otrevlig och fullstandigt ointresserad av att lyssna pa mig. "Give me the camera. GIVE ME THE CAMERA". Sa jag gav honom surt kameran. Nyfikna samlades runt oss. Fler vakter kom fram och jag forsokte pa nytt forklara att jag fatt tillatelse att fotografera. I ett par minuter stod vaktchefen och forsokte lista ut hur kameran fungerade, men eftersom menyn ar pa svenska gick det inte sa bra. "Can I help you?" sa jag spydigt. Jag fick visa bilderna jag tagit och han sa at mig att stanna kvar dar jag var och gick ivag. Jag protesterade. Jag var irriterad och borjade bli forbannad. Men jag insag att jag stod i en forort soder om Beirut omgiven av Hizballahvakter och att det inte var lage att stalla till en scen. Sa jag vantade snallt i tio minuter medan jag forklarade for nyfikna vad som var problemet. Till slut kom en vakt tillbaka med kameran och bad mig vanligt att radera bilderna. Jag drog historien en gang till. "I'm sorry mister, but you have to erase them. Otherwise we have to take the camera. I'm sorry". Sa jag raderade bilderna. Klockan var fem, showen slut och jag gick for att hitta en taxi tillbaka till Shatila. Jag var sur och min protest blev att jag plockade fram vatten och nagra kakor ur vaskan. Av respekt for ramadan hade jag inte druckit fastan solen brande. Nu slackte jag torsten och at nagra kakor. Dar fick dom allt.

I Shatila var maten framme pa borden. Vi at soppa, brod, hummus, sallad, kyckling, ris och pommes frites. Efter middagen fick vi frukt och nagra ungdomar dansade folkdans. Jag kom hem vid nio pa kvallen. Det hade varit en lang dag och jag var trott sa jag kakade och gick och lade mig. Fran Rue Monot hordes discomusiken fran barerna och gatan var full av bilar och manniskor. Basen fran bilstereorna fick vaggen att skaka men jag somnade direkt.